Jag har inte bitit mig i naglarna på flera år. Om jag skulle börja igen skulle det sluta med att jag inte haft några kvar. För så var det alltid. Jag börjar omedvetet med en, när den väl är borta måste jag ju såklart bita ner varenda jävel. För det funkar ju inte att ha en berg och dalbana till fingrar, det vet väl alla.
Jag börjar omedvetet men måste liksom jämna ut nivåerna och gör det utan att ens tänka.
Det börjar alltid med en tanke, som utvecklar sig till ett beetende som sedan blir vana och en del av allt. Ett mående. Om en del av mig mår dåligt så jämnar jag ut alla små delar till en total katastrof. Omedvetet, eller medvetet?
Jag kan inte låta naglarna växa ut försen alla är så långt nere som de kan komma.
Jag pratar om döda celler, men inte några jävla naglar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar