Platser jag har sett hundratalsgånger för hundra år sedan. Minus en brunhårig
kille med de snällaste ögonen, han är ny.
När vädret är så fint som det var idag, i kombination med en
i ögonfallande omgivning blir jag varm inombords. All skit
och ångest existerar inte. Det känns knappt som om att jag existerar.
Jag bara är.
Vilket är den skönaste känslan som finns. Väl hemma innanför vägar
och tegel kommer verkligheten tillbaka.
Saken som lever i symbios med min kropp, men inte mig gör sig hörd igen.
Bland träd, sjöar och hästar är den tyst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar